Äventyr på Norrbyskär

Dimman låg tät, av ön Norrbyskär såg man intet. Ur dimman kom så färjan som skulle ta oss från Norrbyn de 15 minuterarna till äventyrens ö.
Vi var 29 vuxna, barn och ungdomar som hade mött upp denna sista helg i augusti.Trots att klockan nästan var tolv på dagen och solen lyste ovanför dimman var det en sval och fuktigt överfart.
Efter en kvarts promenad skjutande på två stora kärror fulla med vår packning samt studsmattan, stod vi då framför lägergården där vi skulle bo. Den drivs i KFUM:s regi och de hade lunchen färdig tack och lov, för vi var rejält hungriga.
Helgen var tänkt som en pröva-på-helg inför den lägervecka som äger rum den 22 till 28 juli 2002, förutsatt att finansieringen ordnas.

Paddling och Supergungan
Så var det dags för aktiviteterna. Vi fördelade oss och halva gänget gick till sjöss. De trotsade dimman och paddlade längs stränderna i ett lugnt hav.
Solen bröt ibland igenom och lyste på de grundsatta pråmarna som var körda på grund längs stränderna. De påminde om den sågverksepok, då ön i början på 1900-talet hade Europas största sågverksindustri. Ett helt samhälle hade byggts upp och faktum var att Norrbyskär fick elektricitet före Stockholms stad!
18 meter är hööögt! Kliva över kanten där uppifrån kräver sin man/kvinna.

Vi övriga tittade med böjda nackar upp på det 18 meter höga klättertornet varifrån vi så småningom skulle hoppa ut. En jättelik gungställning stod framför tornet och i den var två klätterlinor fästa. Det var mer än en som började skruva nervöst på sig och skrapa med foten i gruset.
Vägen upp till uthoppsplatsen var som att gå upp i ett gammalt klocktorn, med vindlande branta trätrappor. Lukten av tjära kittlade i näsan.

Så stod vi där tillslut, en efter en. Ett litet skutt rakt ut, fritt fall och tjohej, så bar det iväg med 70 km/h förbi marken. Polisongerna fladdrade, det ven ur hålen i hjälmen och man undrade om klistret i löständerna skulle hålla. För tjohej… vad …det… gick. Jooo hooooo! Lyckan var total för alla oss som vågade och tog risken att ha kul.

Klättring
Nu satt det bra med fika. När vi var nöjda väntade flera utmaningar. Klättertornet hade en led för alla åldrar och snart klängde, klöste, hängde och dinglade det av unga som lite äldre apor.

 Grupptrycket fick även en höjdrädd ordförande att ta klivet.
Andra (här Erik) hade inte lika stora problem med höjden och kunde njuta mer av "trippen".
När musklerna började skaka av trötthet, det var då ren och skär vilja som höll en kvar på väggen. För de som verkligen ville ha en utmaning fanns en sida av tornet som hade ett överhäng. Det innebär du klättrar på en vägg som lutar över dig. Det kräver verkligen sin man eller kvinna.
Trapets
Trapetsen var en avsågad tall, 9,6 m hög, med en liten plattform högsta upp. Efter att ha klättrat upp och ställt dig på plattformen, ska du sedan hoppa , kanske två meter, rakt ut till en trapets som hänger där. Går det bra känner du dig som en medlem i cirkusgruppen "The flying Tupolevs" minus ett skyddsnät under. För där nere står en instruktörsom har säkrat dig med ett rep och fångar upp dig när du har släppt taget om trapetsen. De goda råden haglade till de som ville ha lite tid på sig att klättra upp eller hoppa ut. Du är helt utlämnad till dig själv, att fatta beslutet att hoppa eller avbryta och klättra ner. Den som har stått där upp vet hur det känns! 		Om 18 meter är högt för en vuxen så är 10 mer än nog för de mindre. Att bara ställa sig upp på toppen av en så hög gungande stolpe är nog så spännande. Att sedan våga hoppa ut till trapetsen är nästan för mycket.

Först lindade vi på oss en säkerhetssele.
Det gällde att ha gjort bort toalettbesök före, att få av sig byxorna snabbt efteråt var inte att tänka på.

Lördag kväll
Det tar på krafterna att vara på helspänn, så middagen var efterlängtad av många. Inhalationerna och träning/andningsgymnastiken var avklarad. Vi samlades för att få sitta och äta samt prata om det vi upplevt. Skönt att ta det lite lugnt. Efter maten satte några igång med ett kubbspel. Studsmattan som vi kånkat till ön gick varm. Henrik Roslund var helt suverän på att hoppa. Det var volter åt alla möjliga håll, som att se en 11-årig studsboll i aktion. Bastu var inte helt fel det heller. Värma upp ömmande muskler och leder inför morgondagen. Efter kvällsfikat var det mer än en som tog en tidig kväll och la sig. Det tar på att leva ö-liv.

Bågskytte
När söndagens morgonstök var bortgjort, stod vi återigen utanför kursgården och väntade på att dela upp oss. Det hade regnat på natten, men nu var det uppehåll tack och lov. För är det något som pilpågar inte tål så är det regn. Så därför kunde Robin Hood aspiranterna gå iväg mot de väntande tavlorna. Efter en noggrann säkerhets-genomgång var det dags att spänna bågarna. Det gällde att veta hur man skulle sikta för att pilen skulle hamna där man ville. Pilarna ven. Skyttet avslutades med att ballonger sattes upp, då äpplena var slut. Talesättet: "Bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge" var något som familjen (Hood) Wikström- Gabrielsson verkligen tog fasta på, då de var de enda som valt denna ädla gren.
Gå på lina är en sak, att göra det på 4 meters höjd är en helt annan.(Här Amanda)
 Vi övriga fick instruktioner hur man knyter på sig sin klättersele. Tillslut stod en grupp med vad som såg ut som blöjsnibbar framför instruktören.
I fyrameters banan möts man av en rad hinder som ska övervinnas. Du ska klättra, balansera på rullande stockar, kravla och gå på lina på alla möjliga sätt och allt detta på fyra meters höjd. Det kräver en hel del av dig.
Tungorna arbetade febrilt i var och varannans mun det gällde att hålla koncentrationen uppe. Hela banan avslutades med en stor gunga där du svängde åt alla möjliga håll. Att stå där uppe blev en prövning för mer än en.
"Jag kommer aldrig att göra det här, så vi räknar till tre, sen puttar du mig!" Orden är Sofia Långs. När viljan att hoppa har blivit större än rädslan, ja då ska det bara bli av!		 Det fanns en bana i marknivå för dem som inte gillade höjder. den var också bra att träna på.

Att samla mod nog för att hoppa ner från c:a 6,5 m tar sin tid.
Amanda och Christian klättrade ner först men bestämde sig och klättrade upp igen för hoppa skulle de.

När sista hoppet var gjort, så återstod lunch, städning och packa ihop våra saker. Sen väntade färjan och E:4:an hemmåt.

När man väl hoppat så svängde det rejält i gungan. Som gunga var det faktiskt roligare än supergungan.

Helgens hjältar
De som jag minns bäst från denna helg var Sofia Lång, Christian Bergdahl och Amanda Palmqvists kämpatag. Dessa tre tror jag överträffade sig själva, genom att först inte våga, avbryta, för att sedan ta mod till sig och hoppa. Trots att som Amanda ha tårar i ögonen, ändå fullfölja banan. Det är stort. Att få se någon växa psykiskt i en omgivning där alla vill att du ska lyckas. Där uppskattning är lika stor över varje försök, vare sig någon klarar det eller ej. Det viktiga är att man vågade pröva på något man inte var säker på att klara av. Hur ofta gör vi det, handen på hjärtat, i vardagslag? Ju mer du har överraskat dig själv med att klara något, desto större är den belöning i form av självuppskattning och ren lycka du känner efteråt.

Tack till er som kom! Erik Olofsson

Text: Erik Olofsson Foto: Daniel Alexandersson Till startsidan